På rein jamska (nr 16)

Bengt Mattsson på Frösön har en bok med jamska från sjuttonhundratalet. Det är Abraham Hülphers jämtlandsbeskrivning från 1775. Många ord i den jamtska ordlistan i den boken är samma som idag, och några blev tävlingsorden till detta nummer, nämligen  ’bjenn, bjälla, blister’. De som kunde orden, kan alltså ord som användes på 1700-talet! Bland dem märks Eric Dromberg i Lit, Dagny Eriksson i Strömsund, Owe Eriksson i Stavre, Gällö,  Inger Jonsson i Östersund, Sven-Erik Molin och Karin Eriksson i Brunflo. Owe Runsten skriver ”Ja, e dann orla va ju lätt!” och tillägger: ”Bjenn kan ju bety tvo olik saker: 1) djuret björn, 2) En typ av smidd hävstång som man spänner en kätting med, t.ex. över ett timmerlass på en stötting eller timmersläde. Bjälla = lika med Skälla (ku-, sauv- hell geitbjälla), man ske akt se för te blænn ihop, Skälla, Klocka å e Bjäller, de e int såmmu sak. Skälla e smidd ta plåt å e för de meste fyrkantu mæ n kläpp ti. Klocka e gjute ta malm hell mässing å e kon-forme, mæ n kläpp ti. Bjälla e gjort ta plåt (i regel tvo hælvgloba ihopsætt) å e ronn mæ e korsforme e spriing å e kuul inni. Blister = e ju te vissel mæ månna, man vere kan væ blistrut a, om de e kållht å snålblåsn sô de viin mæ yrsnö”. Det sistnämnda får vi hoppas dröjer länge än. Sven-Erik Molin i Brunflo har en andra betydelse av ’bjälla’ att ordet också skulle betyda ’böld eller utväxt på getter och grisar’.

Frågelådan

Karin Bränngård i Stugun hade en efterlysning om en ’bala taklänges’ ramsa; ”svart va’n vit, å bak va’n fram, etc.” Hon hoppades att någon av Jämtlands tidnings läsare kunde hjälpa henne med den. Hon gissade att den handlade om en katt. Jag, Harry Byberg  med flera hade hört att den handlade om en kalv. Andra läsare hade hört andra djur, som Owe Runsten som hade hört att det var en killing, medan Berit Gisslén i Brunflo, Inger Johansson i Sveg och Iréne Klint hade hört ’bäkre’ (gumse), även kallad ’bjäker’ och Rainer Rudolfsson i Hammerdal som hade hört  ’bock’. Ja, djuren varierar, men innehållet är i stort sett det samma. Alla minns den från mor, far, faster, etc från det man var barn. Rainer skriver: ”A mor mi berätte n dann versn för meg för lääng sæn. De va n bonn sôm haadd n bôkk sôm hadd smete, å dôm hadd vö på kalas mæ graann förut å samtila skuull taakk för sist.”

Här versionen som Berit Gisslén har från Kvissle, Svenstvik: ”Ha du sitt nån gomåra bäkre som kröp genom en tack för sist haga, svart va’n vit å bak va’n fram, väll e horn å kroku e bjälle.” (väll = gäll, klingande) Astrid Eriksson i Oviken har samma, medan Gun-Britt Westman i Nilsvallen, Sveg har en lite annan variant: ”väll e horn å piketa skälle”. Inger Johansson från Sveg fick sin härjedalska variant när hon var hos sin faster Gärda i Lillvallens säter vid Anåfjället, Ljusendal. Här återger jag hennes variant som hon stavat den eftersom jag inte behärskar härjedalskan: ”Ha dö skett n svart ô vitfläckô gumåra, sômm ha krôppe genom en tack för sist. Svart va’n vit, ô bak va’n frâmm ô bräkte sårfött ô hadde vejjebjelle mâ skrâppelbând.”

Den äldsta ordlistan på jamska skrevs år 1715, av Abraham Burman, prästson från offerdal. Det är alltså i år för exakt 200 år sedan! Ett jubileum! Ur den kommer här tre av orden under A. ’ampen antimen, auge’ . Den som kan de orden, kan den jamska som talades för tvåhundra år sedan! Överkurs ’anörse’ (an-örse), i originalet från 1715 stavad ’anörkie’.

Tänk på att svara snabbt – annars kommer svaren inte med i nästa nummer!

 

Skriv till redaktionen om du har funderingar kring ord och uttryck! Mail-adress: Jamska@jamtlandstidning.se eller Jämtlands Tidning Odensalagatan 39D, 843 42 Östersund.