ÅSARNA (JT). De flesta av de ensamkommande flyktingbarn som kommer till Sverige blir placerade i så kallade HVB-hem. Vid särskilda behov blir ett mindre antal placerade i svenska hem.
–Det är som att få barn på nytt, berättar Uli Wieser som tillsammans med sin sambo Thomas Wassberg sedan två år är familjehem till två pojkar från Afghanistan. Det började med att den då 15-årige Reza flyttade hem till dem. Nu i sommar kom Ali, 15 år.
Om dagarna sköter Thomas Wassberg familjens skogbruk och Åsarna IK’s skidspår. Uli Wieser arbetar på gymnasieskolan i Svenstavik.
–Jag har ju länge lagt märke till hur tonårsflickor kan må dåligt. Det är ju några år sedan vår son flyttade hemifrån så Thomas och jag hade pratat om att öppna vårt hem till att ta emot någon behövande flicka. Plötsligt dök frågan upp om att ta emot ett behövande ensamkommande flyktingbarn.
–Så istället för en svensk flicka blev det en pojke från Afghanistan, men det här är det bästa jag gjort på länge, fortsätter Uli Wieser.
Samtidigt är det en ständig balansgång. I pojkarnas bagage finns mycket rädslor, sorg och traumatiska upplevelser. Samtidigt uppstår kulturkrockar. I början var det till exempel inte helt lätt för pojkarna att möta familjens fyra aktiva fågelhundar.
–Hos oss lever ju hundarna tillsammans med oss, men det var svårt för pojkarna att förstå i början, fortsätter Uli Wieser. I Afghanistan är man rädd för hundar och man har de absolut inte som husdjur.
–Jag vågar nästan påstå att hundarna här hemma haft en terapeutisk inverkan. En hunds lugna blick och inbjudan till att bli klappad kan läka många sår, fortsätter Uli Wieser.
Samtidigt lär pojkarna Thomas Wassberg och Uli Wieser det som är viktigt från deras kultur.
–De är oerhört ärliga! Och så visar de stor respekt för äldre, vilket dessvärre ungdomar idag allt som oftast tycks sakna.
